En Komikers Uppväxt, s 104 - 154 - Hanna

1. Likheten mellan dom alla tre är ju just främst det att dom alla vill känna sig älskade. Jag tror en av anledningarna till är att dom vill känna sig älskade är att dom har det lite jobbigt hemma. Ingen av dom känner nog att dom blir älskade hemma, och därför önskar dom att bli älskade i skolan.

Juhas föräldrar bråkar bara med varandra hela tiden, är på dåligt humör och fräser åt barnen också. Juha får nog sällan höra saker som "Jag älskar dig". Det är nog väldigt lite kärlek hemma hos honom.

Jennys föräldrar verkar mer stela, strikta och kyliga. Dom känns som om dom blir besvikna snarare än börjar skrika om Jenny gör något fel.

 

"Mor däremot skulle inte förbjuda, men hon skulle bli ledsen och besviken på Jenny. Det blir hon alltid." - s 123

 

Som jag uppfattar det så känner Jenny att hon aldrig är bra nog. Hon möts ständigt av besvikelse från sina föräldrar, oavsett vad hon gör.

 

Sen är det då Thomas. Andra skulle väl säga att han har det bra hemma, hans mamma bryr sig om honom och pysslar om honom. Och Thomas älskar ju sin mamma. Men han är så snäll att han inte vill såra henne. Hon gör ständigt vad hon tror är bäst för Thomas, utan att fråga vad han tycker, vad han vill. Så kanske har Thomas inte fullt så jobbigt hemma som de andra två, men jag tror han känner att han behöver någon som förstår honom.

Så det är en likhet jag uppfattar att dom har. Att dom alla behöver finna någon som bryr sig i skolan, för att det inte riktigt finns någon hemma.

Skillnaden är hur dom går till väga för att bli bekräftade.
Juha försöker ju charma sig in bland klassen, med sina skämt. Medan Thomas och Jenny bara försöker smälta in, dom säger inte emot. Thomas säger inte emot när han blir mobbad och slagen. Jenny säger aldrig någonting. Att säga någonting fel, att gå emot dom andra, det är samma sak som att begå socialt självmord.
----------------------------------------------------------------------------
2. Deras desperation gör dom sårbara. Dom vill så gärna bli älskade att det ger motsatt effekt. Precis som jag skrev här ovan, de kan inte säga ifrån till de populära. Vilket leder till att dom är lättare att hacka på. Det är mycket lättare att sparka på någon som ligger vid ens fötter, än det är att hacka på någon som står upp för sig själv och fräser ifrån.
----------------------------------------------------------------------------
3. Jag tror att de ”tuffa” behåller sina platser genom att vara extra hemska mot dom som inte har mage att försvara sig, men att det bara är dessa svaga de är såhär hemska mot. Ett exempel är hur dom är mot Thomas. Ingen i hela klassen vill bli som Thomas. Det gör att dom blir rädda för de tuffa. Men jag tror också att de tuffa bara är riktigt hemska mot de svagaste, för det leder till att resten av klassen, dom i mitten – som varken är populära eller mobbade – får något sorts hopp. Som Juha. Lennart och Stefan är kanske inte så jättetrevliga mot Juha, men dom mobbar ju honom inte. Detta leder till att Juha trippar på tå runt dom hela tiden, för han vill inte göra något som kan påverka hans status. Någon dag, om han bara är rolig nog, kommer han att få sitta med de tuffa.

"Stefan och Lennart sätter sig oftast vid ett bord för fyra. I regel har det sällskap av Roy. Återstår en plats. Det är om den kampen står. (…) Och eftersom Juha vet att han gör allting rätt borde det vara han och ingen annan som har den åtråvärda fjärdeplatsen." – sid 72 och 74

Jag tror att de tuffa genom att vara avskyvärda mot endast ett par personer har resten av klassen på sträckbänken. Alla tror att om dom följer de tuffas order till punkt och pricka, då kanske dom kan nå den där åtråvärda fjärdeplatsen. Skulle de tuffa vara hemska personer mot hela klassen så skulle väl resten av eleverna antagligen gå ihop, och stå upp i grupp för varandra och mot de tuffa. Då skulle dom inte ha någon makt. Så att bara mobba några personer, men mobba dom riktigt allvarligt, är hur dom håller sig kvar på topp. Fast det känns samtidigt som att det i Juhas klass att det har gått så långt att Lennart och Stefan skulle kunna behandla alla som piss, men ändå behålla sin status.

----------------------------------------------------------------------------
4. En del som berörde mig var händelsen på sidorna 138 – 141. När Pia och Eva-Lena bränner Eriks käraste ägodel.

"Sedan lämnar de Erik att krypa omkring på marken och samla ihop resterna av sin Ralf Edström-samling. Hans fina kläder är fläckade av smuts. Han har slutat gråta och gnyr bara svagt." - sid 141

Han är så kär i Pia. Så utlämnad till henne. Så blottad. Man är sjukt sårbar när man är kär. Men det skiter Pia fullständigt i. Han anstränger sig verkligen för henne, men hon bränner det som betyder mest av allt för honom, och Eva-Lena bokstavligt talat slår på honom när han ligger ner (Inte fullt slår då, snarare knuffar, men ändå). En tolvårig pojke ligger och gråter på marken. Det måste varit oerhört förnedrande för honom. Och jag tycker så synd om honom.
----------------------------------------------------------------------------

5. När jag tittade på tv igår, så var det en tjej som sa;

 

"Folk tänker på mig som en glad person. Jag tror jag måste vara glad, för om jag börjar gråta och tänka efter på hur jag egentligen mår, då kommer jag att bryta ihop."

 

Och en kompis till mig sa en gång "Jag skrattar för att inte gråta."
Jag tror det är lite så Juha mår. Han måste använda sig av sin komik för att inte behöva känna efter. Han är nog väldigt ensam, men vill inte tänka på det. Det är lättare att försöka skratta bort det. Men sen så vet jag hur det är att inte gilla saker med sig själv utan att det går att ändra dom, eftersom jag själv känner så. Ibland hatar jag mig själv för saker som jag säger och gör, men det går inte att ändra på. Det sitter så djupt inne i mig, det är den jag är, och det går inte att träna bort. Så kan det ju också vara för Juha. Det låter lite så. Så att han använder sig av komiken i alla lägen trotts att han inte gillar den sidan av sig själv, kan helt enkelt bero på att han inte vet hur han ska ändra på det.